Riyas Komu i Arsenale (Foto: Taina Beijer)Venedigbiennalen har sedan den startade år 1895 haft en viktig roll på den internationella konstscenen. Vartannat år visas i Venedig de främsta konstnärerna och hit vallfärdar alla ledande konstkritiker och samlare för att känna av konstklimatet. Årets biennal är präglad av krig och religion samt visar indikationer på att måleriet och hantverket är på väg tillbaka.
Venedigbiennalen gör sig bäst på hösten när kylan kommer och himlen är kristallklar. De värsta anstormningarna av konstpilgrimer är över, vilket gör att man i lugn och ro kan ströva runt mellan utställningarna. Stadens påfallande skönhet kan tyckas störa betraktarens perception men samtidigt är det just denna tidslösa inramning som ger liv åt konsten. Utställningarna är inhysta i palats, kyrkor och på torg samt i Arsenales enorma förrådslokaler som är som gjorda för att ställa ut samtidskonst i. I den lilla Chiesa di San Gallo har altartavlorna ersatts av långsmala skärmar som visar projektioner på människor som går igenom en vägg av vatten. På ett mycket effektfullt sätt låter konstnären Bill Viola vattenväggen bli en metafor för gränsen mellan livet och döden. Personerna i projektionerna tycks försöka ta sig tillbaka till livet. Kyrkorummet är dovt upplyst vilket förstärker närvaron av dödsriket som tycks vara representerat av den mörka bakgrund mot vilken filmfrekvenserna är inspelade.
Urs Fischer och Ugo Rondione i kyrkan San Stae (Foto: Taina Beijer)
En motsatt effekt skapas i kyrkan San Stae där Schweiz ställer ut Urs Fischer och Ugo Rondione. När man träder in i den rikt dekorerade kyrkan kommer man in i ett ljust kubiskt rum med ett lövtunt ljust tak som tycks släppa in ljus från en klar sommardag. På golvet står vita olivträd av Rondione gjutna i aluminium och vitmålade. Dessa skelettliknande träd kombineras på väggarna med stora screenprints på aluminium av Fischer. Ytan på Fischers verk är täckta av ett fint damm som fungerar som en metafor för tiden som passerar. Det klara ljuset i rummet skapar en kontemplativ miljö som man har svårt att slita sig från. Förtrollningen bryts när man något senare försöker tränga sig på ”vappon” nr 1 som är som alltid fylld av hysteriskt fotograferande turister.
León Ferrari i Arsenale (Foto: Taina Beijer)
Giardini som tillsammans med Arsenale utgör mittpunkten av biennalen består av ett antal paviljonger som representerar konst från olika länder. Den största av paviljongerna är den italienska som i år visar allt från videokonst av Steve McQueen till måleri och teckning av konstnärer som Louise Bourgeois, Sol LeWitt, Sigmar Polke och Gerhard Richter. Sophie Calle representeras med det rörande verket, ”Pas pu saisir la mort”, där hon följer sin mors sista timmar i livet. Calle är för övrigt huvudkonstnären i den franska paviljongen med verket ”Take Care of Yourself” där hon låter olika personer reagera på ett e-mail där hennes pojkvän gör slut med henne. Tracey Emins bidrag i den engelska paviljongen känns monotona och består av hastigt målade, skissade och broderade verk. Intressantare är Sydkoreas paviljong med Lee Hyungkoos udda verk, ”The Homo Species”, med effektfullt utställda fantasivarelser som visas upp som arkeologiska fynd.
Arsenale är som ofta är fallet med Venedigbiennalen en av höjdpunkterna med en intressant blandning av konstnärer. Léon Ferrari gör en tydlig koppling mellan kyrkans roll som orsaken till konflikter. Verket med ett krucifix där Kristus kors bytts ut mot ett krigsflygplan är kitschig men samtidigt tänkvärd. På väggarna hänger inramade förstasidor från Vatikanens tidning L’Osservatore Romano där konstnären har bytt ut tidningsfotona mot kända religiösa målningar och kopparstick vilket förvanskar deras budskap. Yang Fudongs absurda videoinstallation ”Seven Intellectuals in bamboo forest” väcker eftertanke. Filmer som är utspridda i Arsenale är skickligt filmade i svartvitt och påminner stundvis om Bergmans emotionellt laddade scener i ”Persona”. Videoinstallationen ”Proyecto para un memorial” av Oscar Muños är en av mina favoriter i denna biennal. Muños målar porträtt med vatten av försvunna personer på sten. När solen får vattnet att dunsta bort bleknar porträtten bort och han får börja från början. Flyktigheten i verket är dess styrka som revolterar mot monumentets syfte att alltid finnas kvar.
Årets biennal som om några veckor stänger sina portar avslutar ett av de mest intensiva konstår på länge i Europa. 2007 har kretsat runt ”the Grand Tour”; Documenta 12, Skulptur projekte Münster, Venedigbiennalen och Art 38 Basel. Anammandet av ett samarbete som döpts till Grand Tour speglar samtidskonstens övergång till att bli allt mer ”mainstream”. Aldrig tidigare har det skrivits så mycket om biennaler i allt från lokaltidningar till i de stora dagstidningarna. Konstkritiker har under den senaste tiden upprörts av vad de ser som en tillbakagång i konstutvecklingen. Är det kanske så att vi som anser oss tillhöra de insatta är rädda för att vi håller på att bli just ”mainstream”.
No comments:
Post a Comment