Palazzo delle Esposizioni öppnar portarna efter år av restaurering med två ”blockbusters”; Mark Rothko och Stanley Kubrick. Denna neoklassicistiska gräddbakelse tillhör den serie av storslagna byggnader som byggdes för att manifestera Italiens enande mot slutet av 1800-talet. Arkitekten bakom byggnaden, Pio Piacentini, var en av de som skulle leda utformandet av det nya Rom med antiken som förlaga. Portalen in till utställningspalatset består av en triumfbåge som bär på referenser till Septimus Severus bågen nere på Forum. Interiören är minst lika storslagen med höga korintiska kolonner med gul marmorering för att efterlikna den gula ”africano marmorn”. I sidosalarna som strålar ut från palatsets centrala sal har man valt att ställa ut Rothkos målningar.
Rothkos rena "colourfield"-måleri kontrasterar mot den storslagna interiören. Det intressanta är att det sammantagna resultatet blir att Rothkos kontemplativa måleri får större spelrum. Belysningen är dov för att skydda målningarna med konsekvensen att konstnärens vibrerande färgkompositioner dämpas. I likhet med de flesta italienska utställningar är den pedagogisk och mycket informativ. Särskilt intressanta är de datormonitorer som finns i varje sektion där man kan bläddra sig igenom konstnärens skissblock. Rothkos teckningar pendlar mellan naivistiska skisser till brutala Pollock skapelser. På väggarna kan man sen följa i sann Josephsonsk anda konstverkets födelse och utveckling mot kulmen av Rothkos måleri på 50-60-talen.
Denna Rothko retrospektiv är den första av sitt slag på 45 år i Italien. Rothko ansåg sig aldrig vara en abstrakt målare utan snarare en konkret målare med en stor beundran för konstnärer så som Fra Angelico, Giotto och Michelangelo. Likheten mellan Rothkos måleri och de tidigare nämnda är förnimbar på ett känslomässigt plan. Samma övermäktiga känsla som infinner sig när man står inför Giottos freskserie i Arenakapellet i Padova, Fra Angelicos i San Marco klostret i Florens eller Michelangelos i Sixtinska kapellet infinner sig när man står inför Rothkos ”Blackform Paintings” eller bidraget till Venedigbiennalen anno 1958.
De första salarna i utställningen är tillägnade Rothkos figurativa måleri från 30-talet vilket ger betraktaren en möjlighet att se ur vilken tradition som konstnären tar avstamp från. Många av dessa målningar är i små format och de bär på influenser av den gode vännen Adolph Gottliebs måleri. Det finns ett större självporträtt i utställningen där de skulpturala formerna och de jämna djupa vecken i hans jacka får honom att likna en kannelerad kolonn. Antiken eller rättare sagt det ”antika” var enligt honom själv ständigt närvarande i hans måleri.
No comments:
Post a Comment