Mark Rothko – Palazzo delle Esposizioni, Rom

Palazzo delle Esposizioni öppnar portarna efter år av restaurering med två ”blockbusters”; Mark Rothko och Stanley Kubrick. Denna neoklassicistiska gräddbakelse tillhör den serie av storslagna byggnader som byggdes för att manifestera Italiens enande mot slutet av 1800-talet. Arkitekten bakom byggnaden, Pio Piacentini, var en av de som skulle leda utformandet av det nya Rom med antiken som förlaga. Portalen in till utställningspalatset består av en triumfbåge som bär på referenser till Septimus Severus bågen nere på Forum. Interiören är minst lika storslagen med höga korintiska kolonner med gul marmorering för att efterlikna den gula ”africano marmorn”. I sidosalarna som strålar ut från palatsets centrala sal har man valt att ställa ut Rothkos målningar.

Rothkos rena "colourfield"-måleri kontrasterar mot den storslagna interiören. Det intressanta är att det sammantagna resultatet blir att Rothkos kontemplativa måleri får större spelrum. Belysningen är dov för att skydda målningarna med konsekvensen att konstnärens vibrerande färgkompositioner dämpas. I likhet med de flesta italienska utställningar är den pedagogisk och mycket informativ. Särskilt intressanta är de datormonitorer som finns i varje sektion där man kan bläddra sig igenom konstnärens skissblock. Rothkos teckningar pendlar mellan naivistiska skisser till brutala Pollock skapelser. På väggarna kan man sen följa i sann Josephsonsk anda konstverkets födelse och utveckling mot kulmen av Rothkos måleri på 50-60-talen.

Denna Rothko retrospektiv är den första av sitt slag på 45 år i Italien. Rothko ansåg sig aldrig vara en abstrakt målare utan snarare en konkret målare med en stor beundran för konstnärer så som Fra Angelico, Giotto och Michelangelo. Likheten mellan Rothkos måleri och de tidigare nämnda är förnimbar på ett känslomässigt plan. Samma övermäktiga känsla som infinner sig när man står inför Giottos freskserie i Arenakapellet i Padova, Fra Angelicos i San Marco klostret i Florens eller Michelangelos i Sixtinska kapellet infinner sig när man står inför Rothkos ”Blackform Paintings” eller bidraget till Venedigbiennalen anno 1958.

De första salarna i utställningen är tillägnade Rothkos figurativa måleri från 30-talet vilket ger betraktaren en möjlighet att se ur vilken tradition som konstnären tar avstamp från. Många av dessa målningar är i små format och de bär på influenser av den gode vännen Adolph Gottliebs måleri. Det finns ett större självporträtt i utställningen där de skulpturala formerna och de jämna djupa vecken i hans jacka får honom att likna en kannelerad kolonn. Antiken eller rättare sagt det ”antika” var enligt honom själv ständigt närvarande i hans måleri. Rothko fungerar väl i Rom och även om hans metaforer för det ”antika” uttrycks i ett mycket subtilt måleri skapar de en intressant länk mellan antiken och det modernistiska måleriet.

Venedigbiennalen 2007 – think with the senses feel with the mind, art in the present tense

Riyas Komu i Arsenale (Foto: Taina Beijer)

Venedigbiennalen har sedan den startade år 1895 haft en viktig roll på den internationella konstscenen. Vartannat år visas i Venedig de främsta konstnärerna och hit vallfärdar alla ledande konstkritiker och samlare för att känna av konstklimatet. Årets biennal är präglad av krig och religion samt visar indikationer på att måleriet och hantverket är på väg tillbaka.

Venedigbiennalen gör sig bäst på hösten när kylan kommer och himlen är kristallklar. De värsta anstormningarna av konstpilgrimer är över, vilket gör att man i lugn och ro kan ströva runt mellan utställningarna. Stadens påfallande skönhet kan tyckas störa betraktarens perception men samtidigt är det just denna tidslösa inramning som ger liv åt konsten. Utställningarna är inhysta i palats, kyrkor och på torg samt i Arsenales enorma förrådslokaler som är som gjorda för att ställa ut samtidskonst i. I den lilla Chiesa di San Gallo har altartavlorna ersatts av långsmala skärmar som visar projektioner på människor som går igenom en vägg av vatten. På ett mycket effektfullt sätt låter konstnären Bill Viola vattenväggen bli en metafor för gränsen mellan livet och döden. Personerna i projektionerna tycks försöka ta sig tillbaka till livet. Kyrkorummet är dovt upplyst vilket förstärker närvaron av dödsriket som tycks vara representerat av den mörka bakgrund mot vilken filmfrekvenserna är inspelade.

Urs Fischer och Ugo Rondione i kyrkan San Stae (Foto: Taina Beijer)

En motsatt effekt skapas i kyrkan San Stae där Schweiz ställer ut Urs Fischer och Ugo Rondione. När man träder in i den rikt dekorerade kyrkan kommer man in i ett ljust kubiskt rum med ett lövtunt ljust tak som tycks släppa in ljus från en klar sommardag. På golvet står vita olivträd av Rondione gjutna i aluminium och vitmålade. Dessa skelettliknande träd kombineras på väggarna med stora screenprints på aluminium av Fischer. Ytan på Fischers verk är täckta av ett fint damm som fungerar som en metafor för tiden som passerar. Det klara ljuset i rummet skapar en kontemplativ miljö som man har svårt att slita sig från. Förtrollningen bryts när man något senare försöker tränga sig på ”vappon” nr 1 som är som alltid fylld av hysteriskt fotograferande turister.

León Ferrari i Arsenale (Foto: Taina Beijer)

Giardini som tillsammans med Arsenale utgör mittpunkten av biennalen består av ett antal paviljonger som representerar konst från olika länder. Den största av paviljongerna är den italienska som i år visar allt från videokonst av Steve McQueen till måleri och teckning av konstnärer som Louise Bourgeois, Sol LeWitt, Sigmar Polke och Gerhard Richter. Sophie Calle representeras med det rörande verket, ”Pas pu saisir la mort”, där hon följer sin mors sista timmar i livet. Calle är för övrigt huvudkonstnären i den franska paviljongen med verket ”Take Care of Yourself” där hon låter olika personer reagera på ett e-mail där hennes pojkvän gör slut med henne. Tracey Emins bidrag i den engelska paviljongen känns monotona och består av hastigt målade, skissade och broderade verk. Intressantare är Sydkoreas paviljong med Lee Hyungkoos udda verk, ”The Homo Species”, med effektfullt utställda fantasivarelser som visas upp som arkeologiska fynd.

Arsenale är som ofta är fallet med Venedigbiennalen en av höjdpunkterna med en intressant blandning av konstnärer. Léon Ferrari gör en tydlig koppling mellan kyrkans roll som orsaken till konflikter. Verket med ett krucifix där Kristus kors bytts ut mot ett krigsflygplan är kitschig men samtidigt tänkvärd. På väggarna hänger inramade förstasidor från Vatikanens tidning L’Osservatore Romano där konstnären har bytt ut tidningsfotona mot kända religiösa målningar och kopparstick vilket förvanskar deras budskap. Yang Fudongs absurda videoinstallation ”Seven Intellectuals in bamboo forest” väcker eftertanke. Filmer som är utspridda i Arsenale är skickligt filmade i svartvitt och påminner stundvis om Bergmans emotionellt laddade scener i ”Persona”. Videoinstallationen ”Proyecto para un memorial” av Oscar Muños är en av mina favoriter i denna biennal. Muños målar porträtt med vatten av försvunna personer på sten. När solen får vattnet att dunsta bort bleknar porträtten bort och han får börja från början. Flyktigheten i verket är dess styrka som revolterar mot monumentets syfte att alltid finnas kvar.

Årets biennal som om några veckor stänger sina portar avslutar ett av de mest intensiva konstår på länge i Europa. 2007 har kretsat runt ”the Grand Tour”; Documenta 12, Skulptur projekte Münster, Venedigbiennalen och Art 38 Basel. Anammandet av ett samarbete som döpts till Grand Tour speglar samtidskonstens övergång till att bli allt mer ”mainstream”. Aldrig tidigare har det skrivits så mycket om biennaler i allt från lokaltidningar till i de stora dagstidningarna. Konstkritiker har under den senaste tiden upprörts av vad de ser som en tillbakagång i konstutvecklingen. Är det kanske så att vi som anser oss tillhöra de insatta är rädda för att vi håller på att bli just ”mainstream”.

The Art of Lee Miller – Victoria & Albert Museum, London 15 sept – 6 jan 2008

Porträtt av Lee Miller

Lee Miller är en av det tidiga 1900-talets mest intressanta fotografer som arbetade som krigskorrespondent, fotograf och toppmodell. I år firar V&A Millers 100 år jubileum med en stor utställning med vissa verk som inte tidigare visats. Som ofta är fallet med utställningar på V&A är kvalitén mycket hög och informativ. I kronologisk ordning får man följa Millers utveckling från fotomodell åt Vogue till hennes reportage från krigets Europa. Millers foton är dramatiska och ofta är ljussättningen caravaggesque.

Millers första läromästare, älskare och så småningom kollega var surrealistfotografen Man Ray som hade Miller som sin musa. Millers ”Nude bent forward” påminner om Rays ”Le violon d’Ingres” från 1924 men i hennes foto har kvinnokroppen förvandlats till något skulpturalt. Miller skulle under större delen av sitt yrkesverksamma liv präglas av surrealisterna. I utställningen finns flera porträtt som Miller har tagit på samtida storheter så som Dalì, Picasso och Charlie Chaplin. År 1931 medverkar hon i Jean Cocteaus film ”Le Sang d’un Poète” där hennes fångande yttre och inre styrka lyser fram i de konstnärliga filmsekvenserna som visas. Det vilar en tidlöshet över hennes kyligt klassiska drag som i vissa av porträtten får henne att framstå som en grekisk staty.

I utställningen finns även prov på Millers mer abstrakta fotografier av delar av möbler fotade från ovanliga vinklar. På 30-talet sätter Miller upp sin egen studio i New York där hon börjar umgås med den enstöringen och konstnären, Joseph Cornell. Cornell kom att bli känd för sina boxar som han fyllde med olika objekt med ett ofta klaustrofobiskt resultat. Miller lyckas på ett fenomenalt sätt att fånga konstnärens personlighet i en serie av porträtt. Några av de vackraste fotografierna i utställningen kommer från fotografens vistelse i Cairo under hennes äktenskap med Aziz Eloui Bey. Fotografierna från denna period visas här för första gången och är unika i sitt utförande. Istället för att endast fota de klassiska turistmotiven koncentrerar Miller sig på detaljer och udda platser. Hon var även påverkad av Le Corbusiers modernistiska syn på arkitektur. Resultatet är fotografier av vad som ibland påminner om surrealistmålningar och ibland abstrakta byggnadskroppar. ”Portrait of Space” är ett fantasiskt foto som om den varit målad skulle kunna identifieras som en Dalì.

Miller kom under andra världskriget överge det rent konstnärliga fotograferandet och bli krigskorrespondent åt Vogue. Denna del av utställningen visar Millers förmåga att fånga ögonblicksbilder med otrolig precision. I ett foto ser man en tysk SS vakt ligga död precis under vattenytan, kompositionen är lika dramatisk som pre-raphaeliten Millais målning av Ofelia flytandes i vassen. I ett annat foto har hon fångat dottern till Leipzigs borgmästare som tagit sitt liv i en soffa. Ljuset som faller över kroppen i kombination med det brutala motivet ger associationer till Caravaggio.

Utställningen avslutas med ett abstrakt porträtt av Miller målat av den gode vännen Picasso. Detta är en mycket välgjord utställning och som vanligt sätter V&A en standard som andra museer bör följa.

Beijer Arts