Sunday, 24 February 2008

Toulouse Lautrec – Nationalmuseum 21 feb – 25 maj 2008

Marcelle Lender dansar bolero i "Chilpéric", Henri Toulouse Lautrec

Den 21 februari slog Nationalmuseum upp portarna till utställningen Toulouse Lautrec 40 år efter den senaste Lautrecutställningen. Vi återvänder till Pigalle, Paris ökända bordell- och varietékvarter med Lautec som ciceron. Den dominerande färgen i scenografin är syndigt röd vilket både tjusar och stör betraktaren. Det är kort sagt bordellestetiken som famnar om besökaren och leder denne genom Lautrecs konstnärskap. Utställningskommissarien Per Hedström avlutar sin visning med att dra paralleller till ett annat konstnärskap som är i fokus denna vår, Andy Warhol, som ställs ut på Moderna museet. Hedström berättar hur Warhol förde in reklamen i konsten medan Laurtrec gjort det motsatta genom att föra in konsten i reklamen.

Lautrec är mest känd för sina reklamaffischer för artister som Aristide Bruant och lokaler som Moulin Rouge. De livfulla oftast karikatyriska affischerna blev banbrytande och kom att influera generationer av reklammakare. Lautrecs affischer har framtill idag fått representera det syndiga och livfulla Paris. Affischerna är skissartade och levande med ofta ett fåtal färger och linjer som accentuerar vissa karakteristiska drag hos den avbildade.

Det är dock inte affischerna som är höjdpunkten i denna utställning utan Lautrecs målningar och teckningar. Målningarna vibrerar av färger inte sällan med en absintgrön ton som speglar det dekadenta parislivet runt sekelskiftet. Lautrec hämtade sina motiv från caféer, restauranger och bordeller. Precis som författare så som Balzac och Hugo döljer Lautrec inget för betraktaren som blir presenterade inför det glada livets baksidor. Uppsvällda kroppar, alkoholmissbruk och rå lust fläks ut utan förebehåll. Konstnären själv levde det liv han porträtterade och bodde tidvis på bordeller som fungerade som ett alternativt boende. Lautrec målade av de prostituerades vardag långt ifrån de fina salongerna. De är ofta avbilade efter avslutat dagsverke vilandes i schäslonger eller fortfarande till sängs. Den avklädda sanningen berör och känns fjärran från de glittrande varietéerna på Moulin Rouge. Lautrec var inte heller främmande för att avbilda lesbiska par eller bordellernas läkarkontroller.

Lautrec kom att bli symbolen för Montmartres nöjesliv och har blivit omskriven i flera romaner. Konstnären föddes i Albi i sydvästra Frankrike och var son till greven Alphonse de Toulouse-Lautrec. Lautrec var sjuklig sedan barnsben och hade svårt att leva efter det friluftsideal som karakteriserade det rurala adelsidealet. På 1880-talet begav sig han sig till Paris där han bosatte sig i Montmartre. Under denna period hade kullen med sina låga hyror blivit centrum för Paris spirande konstvärld fylld med livsbejakandes bohemer. Lautrec kastade sig in i detta lättjefulla liv avklippt från vardagens bekymmer. Genom att ocensurerat måla av det liv som omgav honom har Lautrec lämnat efter sig ett unikt porträtt av en svunnen stad.

Utställningen ”Toulouse Lautrec” erbjuder en inblick i en av modernismens mest inflytelserika konstnärer som förde ut konsten på Paris gator genom sina affischer. Utställningen är välgjord och väl värd ett besök.


Sunday, 2 December 2007

Louise Bourgeois på Tate Modern

Louise Bourgeois (1911-)

I ensamt majestät tornar Louise Bourgeois spindel, Maman från 1999, upp sig framför Tate Modern. Samma staty invigde the turbine hall inne i museet år 2000. Underdelen av spindelns kropp består av en nätsäck fylld med vita marmorägg. Äggen är väl skyddade av denna gigantiska ”maman” som är en metafor för Bourgeois mor (i själva verket hennes bästa vän) som karakteriserades av att ha haft stort tålamod samt att ha varit smart och nitisk som en spindel. Louises spindel är dock även hänsynslös och skrämmande långt från bilden av den självuppoffrande modersgestalten som vi utvecklat i västvärlden. Maman tycks i och med sin placering vakta den fria konsten mot marknadsmakterna som lurar i City på andra sidan floden.


Louise Bourgeois (1911-) är en av världens främsta samtidskonstnärer som har varit verksam i nästan sju decennier. Bourgeois har ställt ut tillsammans med Robert Motherwell, Jackson Pollock, Mark Rothko och Willem de Kooning. Hon har umgåtts med Joan Miró, Yves Tanguy, Le Corbusier och Marcel Duchamp. Hon är alltid aktuell och har varit representerad även på de senaste årens Venedigbiennaler och inte minst på Documenta 11 där hennes verk Portrait Cells fanns med. Det intressanta är att hon inte egentligen blev en del av det kollektiva medvetandet förrän hon skapade Mamanserien på 90-talet. Hon kom även länge att befinna sig i den konsthistoriska periferin. Bourgeois blev dock år 1982 den första kvinnliga konstnär som MoMA organiserade en retrospektivutställning om och 1993 representerade hon USA i den amerikanska paviljongen under Venedigbiennalen. Trots detta finns det inga köer som ringlar genom utställningssalarna på Tate Modern vilket brukar vara fallet när hennes manliga kollegor från förr ställs ut.


Utställningen för besökaren genom Bourgeois krokiga konstnärskap från de första målningarna till hennes senaste skulpturer i tyg. Konsten lär vara hennes terapi som hjälper henne att behålla sitt förstånd. Hennes verk är därför ofta självutlämnande och präglade av trauman från sin barndom. I den första salen finns hennes verk Cell (Choisy) som består av en modell i rosa marmor av hennes barndomshem och ovanför detta höjer sig en giljotin redo att som Bourgeois beskriver det ”the past being gotten rid of by the present” (Bourgeois, Louise, Deconstruction of the father, Reconstruction of Father: Writings and Interviews 1923-1997, 1998). Hela verket är omgärdat av ett stängsel som får scenen att framstå som ett avskillt minnesrum i hjärnan. Längre fram i utställningen finns det fler celler som alla tycks kasta besökaren in i konstnärens klastrofobiska inre. Bourgeois styrka är hennes skulpturer som initialt bestod av abstrakta långsmala former i trä som höjer sig på tunna pelare. Det finns tydliga referenser till Giacometti och Brancusi men även till Duchamps ready-mades. Speciellt en av figurerna i verket Quarantania 1 påminner om Giacomettis Gående kvinna från 1932.

Version av Maman av Louise Bourgeois.

Ett motiv som Bourgeois under hela sitt konstnärskap återkommer till är en kvinna vars överkropp ersatts av ett hus. Femme Maison som serien kallas visar på hur kvinnan tror sig vara skyddad i sitt hus men i själva verket är hennes mest privata till offentlig beskådan. Serien kan även tolkas som att huset befäster kvinnans intellekt och kvar blir endast en kropp öppen för att bli utnyttjad. Det finns en slags sårbarhet i kvinnorna som framställs i Femme Maison som man inte finner i verk där hela kvinnokroppen är exponerad. Dessa kvinnor vill inte synas, de försöker att gömma sig men hamnar ändå i vårt blickfång.


Under 60-talet blir Bourgeois skulpturer mer organiska och hon börjar arbeta mer i gips, marmor och latex. I utställningen på Tate Modern finns flera intressanta verk från denna period bland annat Amoeba som ser ut som en fossil. I verk som Cumul 1 utvecklar hon detta tema och skapar en slags erotiska koraller i marmor. Blanka runda former täcks helt eller delvis av en slags hudliknande drapering. Bourgeois understryker att det inte finns någon sexuell laddning i verket men det går inte att frångå att det finns likheter med kvinnliga och manliga kroppsdelar. I många verk av Bourgeois finns denna tvetydighet där manliga och kvinnliga attribut kombineras i en och samma form.

Bourgeoisutställningen på Tate Modern är värd en resa och erbjuder en unik möjlighet att bekanta sig med ett fortfarande levande konstnärsgeni. Utställningen täcker in en stor del av Bourgeois konstnärskap och visar på hennes otroliga bredd. Nackdelen är att den biografiska delen av utställningen är minimal och förpassad till väggen mot shoppen. Bourgeois är levande konsthistoria och hennes liv täcker in hela 1900-talets och början av 2000-talets konsthistoria som man skulle vilja fått veta mer om.


10 okt 2007 – 20 jan 2008

Saturday, 17 November 2007

Moore at Kew


Large Spindle, Henry Moore (Foto: Beijer)

Kew Gardens är en oas för stressade Londonbor i behov av lugn och vacker miljö. När man vant sig vid ljudet från alla flyplan på väg till och från Heathrow kan man här njuta av höstens färgprakt. Vad som gör Kew Gardens unik bland Londons alla parker och som rättfärdigar de höga inträdesavgifterna är dess utställningar som ofta integreras med parklandskapet. Exempel på tidigare utställningar är den med den världsledande glaskonstnären Dale Chihuly vars otroliga glasinstallationer placerades i de viktorianska växthusen samt ute i parken. Denna höst har man valt att ställa ut 28 monumentala utomhusskulpturer i brons av Henry Moore (1898-1986). Här får Moores mjuka former där det konkava kontrasteras med det konvexa fritt spelrum. Skulpturerna känns organiska och tycks utgöra en del av den natur som här i Kew Gardens omger dem. Den som har sett Moores skulptur i Lousiana med havet som bakgrund vet hur denna kombinerar det konstnärliga geniet med naturens egna estetik.

Moore utgick ofta från objekt funna i naturen så som benbitar, bark och sten som han tecknade av och gjorde små modeller i lera av. Dessa små modeller blev till allt större skulpturer. Det finns med andra ord redan i skapelseögonblicket en nära koppling med naturen. Moore tar från naturen för att sedan ge tillbaka det han tagit i ett större format. Likt naturen ansåg Moore att en skulptur bör vara komplex och mångfassetterad; ”Sculpture is like a journey.
You have a different view as you return. The three-dimensional world is full of surprises in a way that a two-dimensional world could never be” (Henry Moore, 1962). Denna tanke blir man varse om när man går runt en av Moores skulpturer och ser på den från olika vinklar. Det som är konkavt sett från ett håll blir konvext från ett annat och det som ter sig smalt och skört kan från en annan vinkel visa sig vara brett och stabilt. Moores skulpturer är därför lika föränderliga som naturen och det är i denna som de kan beundras i sin fulla prakt.

Goslar Warrior, Henry Moore (Foto: Beijer)

Moore beslutade sig för att bli skulptör redan vid 11 års ålder efter att ha läst om Michelangelos liv och prestationer. Moore skulle senare med ett stipendium från Royal College of Art få möjlighet att resa till Italien där han kunde studera Michelangelos mästerverk på nära håll. När han år 1919 började på Leeds School of Art kom han att bli klasskamrat med en annan framtida brittisk skulptör, Barbara Hepworth, som han senare skulle följa med till Royal College of Arts i London. Moore kom framförallt att inspireras av latinamerikansk skulptur som han kunde se på British Museum. Denna kombinerade han med de influenser som han fick från Paris där han mötte skulptörer så som Giacometti och Arp. Senare skulle Moore även påverkas av surrealismen och han blev år 1937 medlem av den engelska surrealistgruppen. Moores kombination av surrealism, ”primitiv” skulptur och Michelangelo är unik för honom.

Utställningen är den första av sitt slag i London och erbjuder besökare en möjlighet att se flera av Moores skulpturer i deras sanna element. Den naturliga scenografin som omger skulpturerna förändras hela tiden i och med årstidsväxlingarna. Detta bidrar till att man kan återkomma vid olika tidpunkter och på så sätt se skulpturerna ur ett nytt ljus. Det handlar inte om en retrospektiv utställning utan snarare om en utforskning av Moores utveckling av utomhusskulpturen vilket han påbörjade i femtioårsåldern. De flesta av Moores klassiska kompositioner så som liggande figurer, modern med barnet, organiska former och sammankopplade figurer finns med i utställningen. Skulpturerna är utspridda runtom i parken vilket skapar en känsla av en skattjakt där alla besökare är utrustad med en karta. En nackdel är att den film som återberättar Moores konstnärskap är placerad mitt i parken, men den hade med fördel funnits redan vid ingången. Det finns nämligen nästan ingen information vid skulpturerna och den man får i handen är mycket bristfällig. Bortser man från detta är Moore at Kew en njutning för alla sinnen.

Friday, 16 November 2007

Will Taylor – Between the lines / The Berlin paintings

Tideway, Will Taylar.

Will Taylar ställer ut på Rocket Gallery i Tea Building, Shoreditch. Taylar tillhör Londons yngre generation av konstnärer. I hans verk samsas minimalistiskt rutnätsmåleri med det senaste inom digital teknologi. Taylar understryker att han hela tiden kombinerar traditionella metoder med nya digitala. Hans rutmönster som skapas av olika geometriska former bär på likheter med Piet Mondrians sena rutmönstermålningar som exempelvis ”New York City” från 1941-42 men även tidigare verk så som ”Ocean 5” från år 1915. Mondrians ständiga laborerande med vertikala och lodrätta linjer dyker även upp hos Taylar. Färgerna är dova och mjölkaktiga och saknar Mondrians förkärlek till klara färger.

På frågan om han är influerad av Mondrian svarar Taylar att han självklart finns i bakhuvudet men att han inte aktivt studerat honom inför denna serie. Han vidhåller att det i vissa av hans verk finns spår av ”op-art” skolan. Som det barn av tetrisgenerationen han är, finns det en klar likhet i Taylars måleri med den digitala estetik som man finner i Alexey Pajitnovs dataspel tetris som kom ut på 80-talet. Mönstret som ligger till grund för verken är utformade på digital väg och används för att skapa en modell. Arbetsmetoden är enligt konstnären mycket komplex och tidskrävande.



Detalj från Tideway, Will Taylar.

Tid är något som vi idag har en tendens att sätta ett högt värde på, speciellt om det handlar om konst. Hade exempelvis Lorenzo Ghibertis bronsdörrar till baptisteriet i Florens skapat en sådan fascination om de var tillverkade på en månad istället för under flera decennier? Konstnärer som lägger månader på ett visst verk revolterar mot vår tidsfixering. Man kan föreställa sig den mediala reaktionen om en konstnär idag arbetat med en bronsport under 27 år. Taylar använder sig av denna tidsfixering genom att tillämpa en omständig och tidskrävande metod.

På avstånd ger verken associationer till DNA kedjor och andra naturvetenskapliga modeller. Taylar tar upp modernisternas fixering vid rutmönstret och kombinerar denna med en digital ”tetrisestetik”. Taylar är en konstnär värd att lägga på minnet inför framtiden.


16/11/2007 – 26/01/2008

Rocket

Tea
Building

56 Shoreditch High Street

E1 6JJ London

Tuesday, 13 November 2007

Höstens konstutställningar i Rom




Emilio Vedova (1919 - 2006) Europa 1950

Den händer en hel del i den italienska huvudstaden denna höst och vinter. En utställning som man inte bör missa om man är i Rom är Mark Rothko på Palazzo delle Esposizioni. Palazzo delle Esposizioni har under hösten öppnat efter flera års restaurering och håller nu en hög klass. Vedova som avled förra året har blivit tillägnad en stor retrospektiv utställning på Galleria Nazionale d'arte moderna som även den är värd ett besök. Här följer en lista med några av de mer intressanta utställningarna som för tillfället pågår i Rom;

Galleria Nazionale d'arte moderna
*Emilio Vedova. 1919-2006
7 oktober 2007 - 6 januari 2008
*Francesco Somaini. Il periodo informale 1957 - 1964
21 september - 25 november, 2007
Läs mer

Macro - Museo d'Arte Contemporanea Roma
Giuseppe Gallo
17 november 2007 - 3 februari 2008
Läs mer

Macro - Future
La città che sale. We try to build the future
25 oktober 2007 - 3 februari 2008
Läs mer

Galleria Borghese
Canova and La Venere Vincitrice
18 oktober 2007 - 3 februari 2008
Läs mer

Palazzo Ruspoli
From Cranach to Monet
4 oktober 2007 - 27 januari 2008
Läs mer

Palazzo delle Esposizioni
Mark Rothko
6 oktober 2007 - 6 januari 2008
Läs mer

Squderie del Quirinale
Pop Art! - 1956-1968
26 oktober 2007 - 27 januari 2008
Läs mer

Galleria Ugo Ferranti
Andrea Nicodemo
12 oktober 2007 -
Läs mer

Monday, 5 November 2007

Höstens konstutställningar i London

Peter Hujar på ICA.

Hösten och vintern 2007 bjuder på en hel del intressanta utställningar om man har vägarna förbi London. Några av dessa är i sig värda en resa, exempelvis Louise Bourgeois på Tate Modern och Renaissance Siena: Art for a City på National Gallery. Här följer en lista med några av de mest spännande utställningarna som erbjuds denna höst i London;

Institute of Contemporary Arts
Peter Hujar
5 december 2007 - 27 januari 2008
http://www.ica.org.uk

Lisson Gallery
Santiago Serra
30 november 2007 - 19 januari 2008
http://www.lissongallery.com

White Cube - Hoxton Square
Martin Kobe; Behind True Symmetry
26 oktober - 24 november 2007
http://www.whitecube.com

Gagosian Gallery - London
Pop Art is...
27 september - 21 november 2007
http://www.gagosian.com

Tate Modern
Louise Bourgeois
10 oktober 2007 – 20 januari 2008
http://www.tate.org.uk/modern/

Tate Britain
Millais
26 september 2007 – 13 januari 2008
http://www.tate.org.uk/britain/exhibitions/millais/

Kew Gardens
Moore at Kew
15 september 2007 - 30 mars 2008
http://www.kew.org/henry-moore/

Royal Academy of Arts
* Making History: Antiquaries in Britain, 1707–2007
15 september — 2 december 2007
* An American's Passion for British Art: Paul Mellon's Legacy
20 oktober 2007 - 27 januari 2008
* Georg Baselitz
22 september - 9 december 2007
http://www.royalacademy.org.uk/

V&A
The Art of Lee Miller
15 september 2007 - 6 januari 2008
http://www.vam.ac.uk/vastatic/microsites/1631_lee_miller/
&
The Golden Age of Couture
Paris and London 1947-1957
22 september 2007 - 06 januari 2008
http://www.vam.ac.uk/vastatic/microsites/1486_couture/

British Museum
The First Emperor China's terracotta Army
13 september 2007 - 6 april 2008
http://www.thebritishmuseum.ac.uk/whats_on/future_exhibitions/first_emperor.aspx

National Gallery
Renaissance Siena: Art for a City
24 oktober 2007 - 13 januari 2008
http://www.nationalgallery.org.uk/exhibitions/renaissancesiena/default.htm

The Courtauld Gallery
Walter Sickert - The Camden town nudes
25 oktober 2007 - 20 januari 2008
http://www.courtauld.ac.uk

The Hayward Gallery
The Painting of Modern Life
4 oktober - 30 december 2007
http://www.haywardgallery.org.uk/

Design Museum
Matthew Williamson
10 years in Fashion
http://www.designmuseum.org/

Wednesday, 31 October 2007

Mark Rothko – Palazzo delle Esposizioni, Rom


Palazzo delle Esposizioni öppnar portarna efter år av restaurering med två ”blockbusters”; Mark Rothko och Stanley Kubrick. Denna neoklassicistiska gräddbakelse tillhör den serie av storslagna byggnader som byggdes för att manifestera Italiens enande mot slutet av 1800-talet. Arkitekten bakom byggnaden, Pio Piacentini, var en av de som skulle leda utformandet av det nya Rom med antiken som förlaga. Portalen in till utställningspalatset består av en triumfbåge som bär på referenser till Septimus Severus bågen nere på Forum. Interiören är minst lika storslagen med höga korintiska kolonner med gul marmorering för att efterlikna den gula ”africano marmorn”. I sidosalarna som strålar ut från palatsets centrala sal har man valt att ställa ut Rothkos målningar.

Rothkos rena "colourfield"-måleri kontrasterar mot den storslagna interiören. Det intressanta är att det sammantagna resultatet blir att Rothkos kontemplativa måleri får större spelrum. Belysningen är dov för att skydda målningarna med konsekvensen att konstnärens vibrerande färgkompositioner dämpas. I likhet med de flesta italienska utställningar är den pedagogisk och mycket informativ. Särskilt intressanta är de datormonitorer som finns i varje sektion där man kan bläddra sig igenom konstnärens skissblock. Rothkos teckningar pendlar mellan naivistiska skisser till brutala Pollock skapelser. På väggarna kan man sen följa i sann Josephsonsk anda konstverkets födelse och utveckling mot kulmen av Rothkos måleri på 50-60-talen.

Denna Rothko retrospektiv är den första av sitt slag på 45 år i Italien. Rothko ansåg sig aldrig vara en abstrakt målare utan snarare en konkret målare med en stor beundran för konstnärer så som Fra Angelico, Giotto och Michelangelo. Likheten mellan Rothkos måleri och de tidigare nämnda är förnimbar på ett känslomässigt plan. Samma övermäktiga känsla som infinner sig när man står inför Giottos freskserie i Arenakapellet i Padova, Fra Angelicos i San Marco klostret i Florens eller Michelangelos i Sixtinska kapellet infinner sig när man står inför Rothkos ”Blackform Paintings” eller bidraget till Venedigbiennalen anno 1958.


De första salarna i utställningen är tillägnade Rothkos figurativa måleri från 30-talet vilket ger betraktaren en möjlighet att se ur vilken tradition som konstnären tar avstamp från. Många av dessa målningar är i små format och de bär på influenser av den gode vännen Adolph Gottliebs måleri. Det finns ett större självporträtt i utställningen där de skulpturala formerna och de jämna djupa vecken i hans jacka får honom att likna en kannelerad kolonn. Antiken eller rättare sagt det ”antika” var enligt honom själv ständigt närvarande i hans måleri.
Rothko fungerar väl i Rom och även om hans metaforer för det ”antika” uttrycks i ett mycket subtilt måleri skapar de en intressant länk mellan antiken och det modernistiska måleriet.