Louise Bourgeois (1911-)I ensamt majestät tornar Louise Bourgeois spindel, Maman från 1999, upp sig framför Tate Modern. Samma staty invigde the turbine hall inne i museet år 2000. Underdelen av spindelns kropp består av en nätsäck fylld med vita marmorägg. Äggen är väl skyddade av denna gigantiska ”maman” som är en metafor för Bourgeois mor (i själva verket hennes bästa vän) som karakteriserades av att ha haft stort tålamod samt att ha varit smart och nitisk som en spindel. Louises spindel är dock även hänsynslös och skrämmande långt från bilden av den självuppoffrande modersgestalten som vi utvecklat i västvärlden. Maman tycks i och med sin placering vakta den fria konsten mot marknadsmakterna som lurar i City på andra sidan floden.
Louise Bourgeois (1911-) är en av världens främsta samtidskonstnärer som har varit verksam i nästan sju decennier. Bourgeois har ställt ut tillsammans med Robert Motherwell, Jackson Pollock, Mark Rothko och Willem de Kooning. Hon har umgåtts med Joan Miró, Yves Tanguy, Le Corbusier och Marcel Duchamp. Hon är alltid aktuell och har varit representerad även på de senaste årens Venedigbiennaler och inte minst på Documenta 11 där hennes verk Portrait Cells fanns med. Det intressanta är att hon inte egentligen blev en del av det kollektiva medvetandet förrän hon skapade Mamanserien på 90-talet. Hon kom även länge att befinna sig i den konsthistoriska periferin. Bourgeois blev dock år 1982 den första kvinnliga konstnär som MoMA organiserade en retrospektivutställning om och 1993 representerade hon USA i den amerikanska paviljongen under Venedigbiennalen. Trots detta finns det inga köer som ringlar genom utställningssalarna på Tate Modern vilket brukar vara fallet när hennes manliga kollegor från förr ställs ut.
Utställningen för besökaren genom Bourgeois krokiga konstnärskap från de första målningarna till hennes senaste skulpturer i tyg. Konsten lär vara hennes terapi som hjälper henne att behålla sitt förstånd. Hennes verk är därför ofta självutlämnande och präglade av trauman från sin barndom. I den första salen finns hennes verk Cell (Choisy) som består av en modell i rosa marmor av hennes barndomshem och ovanför detta höjer sig en giljotin redo att som Bourgeois beskriver det ”the past being gotten rid of by the present” (Bourgeois, Louise, Deconstruction of the father, Reconstruction of Father: Writings and Interviews 1923-1997, 1998). Hela verket är omgärdat av ett stängsel som får scenen att framstå som ett avskillt minnesrum i hjärnan. Längre fram i utställningen finns det fler celler som alla tycks kasta besökaren in i konstnärens klastrofobiska inre. Bourgeois styrka är hennes skulpturer som initialt bestod av abstrakta långsmala former i trä som höjer sig på tunna pelare. Det finns tydliga referenser till Giacometti och Brancusi men även till Duchamps ready-mades. Speciellt en av figurerna i verket Quarantania 1 påminner om Giacomettis Gående kvinna från 1932.
Version av Maman av Louise Bourgeois.Under 60-talet blir Bourgeois skulpturer mer organiska och hon börjar arbeta mer i gips, marmor och latex. I utställningen på Tate Modern finns flera intressanta verk från denna period bland annat Amoeba som ser ut som en fossil. I verk som Cumul 1 utvecklar hon detta tema och skapar en slags erotiska koraller i marmor. Blanka runda former täcks helt eller delvis av en slags hudliknande drapering. Bourgeois understryker att det inte finns någon sexuell laddning i verket men det går inte att frångå att det finns likheter med kvinnliga och manliga kroppsdelar. I många verk av Bourgeois finns denna tvetydighet där manliga och kvinnliga attribut kombineras i en och samma form.
Bourgeoisutställningen på Tate Modern är värd en resa och erbjuder en unik möjlighet att bekanta sig med ett fortfarande levande konstnärsgeni. Utställningen täcker in en stor del av Bourgeois konstnärskap och visar på hennes otroliga bredd. Nackdelen är att den biografiska delen av utställningen är minimal och förpassad till väggen mot shoppen. Bourgeois är levande konsthistoria och hennes liv täcker in hela 1900-talets och början av 2000-talets konsthistoria som man skulle vilja fått veta mer om.
10 okt 2007 – 20 jan 2008
