Large Spindle, Henry Moore (Foto: Beijer)
Kew Gardens är en oas för stressade Londonbor i behov av lugn och vacker miljö. När man vant sig vid ljudet från alla flyplan på väg till och från Heathrow kan man här njuta av höstens färgprakt. Vad som gör Kew Gardens unik bland Londons alla parker och som rättfärdigar de höga inträdesavgifterna är dess utställningar som ofta integreras med parklandskapet. Exempel på tidigare utställningar är den med den världsledande glaskonstnären Dale Chihuly vars otroliga glasinstallationer placerades i de viktorianska växthusen samt ute i parken. Denna höst har man valt att ställa ut 28 monumentala utomhusskulpturer i brons av Henry Moore (1898-1986). Här får Moores mjuka former där det konkava kontrasteras med det konvexa fritt spelrum. Skulpturerna känns organiska och tycks utgöra en del av den natur som här i Kew Gardens omger dem. Den som har sett Moores skulptur i Lousiana med havet som bakgrund vet hur denna kombinerar det konstnärliga geniet med naturens egna estetik.Moore utgick ofta från objekt funna i naturen så som benbitar, bark och sten som han tecknade av och gjorde små modeller i lera av. Dessa små modeller blev till allt större skulpturer. Det finns med andra ord redan i skapelseögonblicket en nära koppling med naturen. Moore tar från naturen för att sedan ge tillbaka det han tagit i ett större format. Likt naturen ansåg Moore att en skulptur bör vara komplex och mångfassetterad; ”Sculpture is like a journey. You have a different view as you return. The three-dimensional world is full of surprises in a way that a two-dimensional world could never be” (Henry Moore, 1962). Denna tanke blir man varse om när man går runt en av Moores skulpturer och ser på den från olika vinklar. Det som är konkavt sett från ett håll blir konvext från ett annat och det som ter sig smalt och skört kan från en annan vinkel visa sig vara brett och stabilt. Moores skulpturer är därför lika föränderliga som naturen och det är i denna som de kan beundras i sin fulla prakt.
Goslar Warrior, Henry Moore (Foto: Beijer)Moore beslutade sig för att bli skulptör redan vid 11 års ålder efter att ha läst om Michelangelos liv och prestationer. Moore skulle senare med ett stipendium från Royal College of Art få möjlighet att resa till Italien där han kunde studera Michelangelos mästerverk på nära håll. När han år 1919 började på Leeds School of Art kom han att bli klasskamrat med en annan framtida brittisk skulptör, Barbara Hepworth, som han senare skulle följa med till Royal College of Arts i London. Moore kom framförallt att inspireras av latinamerikansk skulptur som han kunde se på British Museum. Denna kombinerade han med de influenser som han fick från Paris där han mötte skulptörer så som Giacometti och Arp. Senare skulle Moore även påverkas av surrealismen och han blev år 1937 medlem av den engelska surrealistgruppen. Moores kombination av surrealism, ”primitiv” skulptur och Michelangelo är unik för honom.
Utställningen är den första av sitt slag i London och erbjuder besökare en möjlighet att se flera av Moores skulpturer i deras sanna element. Den naturliga scenografin som omger skulpturerna förändras hela tiden i och med årstidsväxlingarna. Detta bidrar till att man kan återkomma vid olika tidpunkter och på så sätt se skulpturerna ur ett nytt ljus. Det handlar inte om en retrospektiv utställning utan snarare om en utforskning av Moores utveckling av utomhusskulpturen vilket han påbörjade i femtioårsåldern. De flesta av Moores klassiska kompositioner så som liggande figurer, modern med barnet, organiska former och sammankopplade figurer finns med i utställningen. Skulpturerna är utspridda runtom i parken vilket skapar en känsla av en skattjakt där alla besökare är utrustad med en karta. En nackdel är att den film som återberättar Moores konstnärskap är placerad mitt i parken, men den hade med fördel funnits redan vid ingången. Det finns nämligen nästan ingen information vid skulpturerna och den man får i handen är mycket bristfällig. Bortser man från detta är Moore at Kew en njutning för alla sinnen.
Utställningen är den första av sitt slag i London och erbjuder besökare en möjlighet att se flera av Moores skulpturer i deras sanna element. Den naturliga scenografin som omger skulpturerna förändras hela tiden i och med årstidsväxlingarna. Detta bidrar till att man kan återkomma vid olika tidpunkter och på så sätt se skulpturerna ur ett nytt ljus. Det handlar inte om en retrospektiv utställning utan snarare om en utforskning av Moores utveckling av utomhusskulpturen vilket han påbörjade i femtioårsåldern. De flesta av Moores klassiska kompositioner så som liggande figurer, modern med barnet, organiska former och sammankopplade figurer finns med i utställningen. Skulpturerna är utspridda runtom i parken vilket skapar en känsla av en skattjakt där alla besökare är utrustad med en karta. En nackdel är att den film som återberättar Moores konstnärskap är placerad mitt i parken, men den hade med fördel funnits redan vid ingången. Det finns nämligen nästan ingen information vid skulpturerna och den man får i handen är mycket bristfällig. Bortser man från detta är Moore at Kew en njutning för alla sinnen.
