Mark Rothko – Palazzo delle Esposizioni, Rom

Palazzo delle Esposizioni öppnar portarna efter år av restaurering med två ”blockbusters”; Mark Rothko och Stanley Kubrick. Denna neoklassicistiska gräddbakelse tillhör den serie av storslagna byggnader som byggdes för att manifestera Italiens enande mot slutet av 1800-talet. Arkitekten bakom byggnaden, Pio Piacentini, var en av de som skulle leda utformandet av det nya Rom med antiken som förlaga. Portalen in till utställningspalatset består av en triumfbåge som bär på referenser till Septimus Severus bågen nere på Forum. Interiören är minst lika storslagen med höga korintiska kolonner med gul marmorering för att efterlikna den gula ”africano marmorn”. I sidosalarna som strålar ut från palatsets centrala sal har man valt att ställa ut Rothkos målningar.

Rothkos rena "colourfield"-måleri kontrasterar mot den storslagna interiören. Det intressanta är att det sammantagna resultatet blir att Rothkos kontemplativa måleri får större spelrum. Belysningen är dov för att skydda målningarna med konsekvensen att konstnärens vibrerande färgkompositioner dämpas. I likhet med de flesta italienska utställningar är den pedagogisk och mycket informativ. Särskilt intressanta är de datormonitorer som finns i varje sektion där man kan bläddra sig igenom konstnärens skissblock. Rothkos teckningar pendlar mellan naivistiska skisser till brutala Pollock skapelser. På väggarna kan man sen följa i sann Josephsonsk anda konstverkets födelse och utveckling mot kulmen av Rothkos måleri på 50-60-talen.

Denna Rothko retrospektiv är den första av sitt slag på 45 år i Italien. Rothko ansåg sig aldrig vara en abstrakt målare utan snarare en konkret målare med en stor beundran för konstnärer så som Fra Angelico, Giotto och Michelangelo. Likheten mellan Rothkos måleri och de tidigare nämnda är förnimbar på ett känslomässigt plan. Samma övermäktiga känsla som infinner sig när man står inför Giottos freskserie i Arenakapellet i Padova, Fra Angelicos i San Marco klostret i Florens eller Michelangelos i Sixtinska kapellet infinner sig när man står inför Rothkos ”Blackform Paintings” eller bidraget till Venedigbiennalen anno 1958.

De första salarna i utställningen är tillägnade Rothkos figurativa måleri från 30-talet vilket ger betraktaren en möjlighet att se ur vilken tradition som konstnären tar avstamp från. Många av dessa målningar är i små format och de bär på influenser av den gode vännen Adolph Gottliebs måleri. Det finns ett större självporträtt i utställningen där de skulpturala formerna och de jämna djupa vecken i hans jacka får honom att likna en kannelerad kolonn. Antiken eller rättare sagt det ”antika” var enligt honom själv ständigt närvarande i hans måleri. Rothko fungerar väl i Rom och även om hans metaforer för det ”antika” uttrycks i ett mycket subtilt måleri skapar de en intressant länk mellan antiken och det modernistiska måleriet.

Venedigbiennalen 2007 – think with the senses feel with the mind, art in the present tense

Riyas Komu i Arsenale (Foto: Taina Beijer)

Venedigbiennalen har sedan den startade år 1895 haft en viktig roll på den internationella konstscenen. Vartannat år visas i Venedig de främsta konstnärerna och hit vallfärdar alla ledande konstkritiker och samlare för att känna av konstklimatet. Årets biennal är präglad av krig och religion samt visar indikationer på att måleriet och hantverket är på väg tillbaka.

Venedigbiennalen gör sig bäst på hösten när kylan kommer och himlen är kristallklar. De värsta anstormningarna av konstpilgrimer är över, vilket gör att man i lugn och ro kan ströva runt mellan utställningarna. Stadens påfallande skönhet kan tyckas störa betraktarens perception men samtidigt är det just denna tidslösa inramning som ger liv åt konsten. Utställningarna är inhysta i palats, kyrkor och på torg samt i Arsenales enorma förrådslokaler som är som gjorda för att ställa ut samtidskonst i. I den lilla Chiesa di San Gallo har altartavlorna ersatts av långsmala skärmar som visar projektioner på människor som går igenom en vägg av vatten. På ett mycket effektfullt sätt låter konstnären Bill Viola vattenväggen bli en metafor för gränsen mellan livet och döden. Personerna i projektionerna tycks försöka ta sig tillbaka till livet. Kyrkorummet är dovt upplyst vilket förstärker närvaron av dödsriket som tycks vara representerat av den mörka bakgrund mot vilken filmfrekvenserna är inspelade.

Urs Fischer och Ugo Rondione i kyrkan San Stae (Foto: Taina Beijer)

En motsatt effekt skapas i kyrkan San Stae där Schweiz ställer ut Urs Fischer och Ugo Rondione. När man träder in i den rikt dekorerade kyrkan kommer man in i ett ljust kubiskt rum med ett lövtunt ljust tak som tycks släppa in ljus från en klar sommardag. På golvet står vita olivträd av Rondione gjutna i aluminium och vitmålade. Dessa skelettliknande träd kombineras på väggarna med stora screenprints på aluminium av Fischer. Ytan på Fischers verk är täckta av ett fint damm som fungerar som en metafor för tiden som passerar. Det klara ljuset i rummet skapar en kontemplativ miljö som man har svårt att slita sig från. Förtrollningen bryts när man något senare försöker tränga sig på ”vappon” nr 1 som är som alltid fylld av hysteriskt fotograferande turister.

León Ferrari i Arsenale (Foto: Taina Beijer)

Giardini som tillsammans med Arsenale utgör mittpunkten av biennalen består av ett antal paviljonger som representerar konst från olika länder. Den största av paviljongerna är den italienska som i år visar allt från videokonst av Steve McQueen till måleri och teckning av konstnärer som Louise Bourgeois, Sol LeWitt, Sigmar Polke och Gerhard Richter. Sophie Calle representeras med det rörande verket, ”Pas pu saisir la mort”, där hon följer sin mors sista timmar i livet. Calle är för övrigt huvudkonstnären i den franska paviljongen med verket ”Take Care of Yourself” där hon låter olika personer reagera på ett e-mail där hennes pojkvän gör slut med henne. Tracey Emins bidrag i den engelska paviljongen känns monotona och består av hastigt målade, skissade och broderade verk. Intressantare är Sydkoreas paviljong med Lee Hyungkoos udda verk, ”The Homo Species”, med effektfullt utställda fantasivarelser som visas upp som arkeologiska fynd.

Arsenale är som ofta är fallet med Venedigbiennalen en av höjdpunkterna med en intressant blandning av konstnärer. Léon Ferrari gör en tydlig koppling mellan kyrkans roll som orsaken till konflikter. Verket med ett krucifix där Kristus kors bytts ut mot ett krigsflygplan är kitschig men samtidigt tänkvärd. På väggarna hänger inramade förstasidor från Vatikanens tidning L’Osservatore Romano där konstnären har bytt ut tidningsfotona mot kända religiösa målningar och kopparstick vilket förvanskar deras budskap. Yang Fudongs absurda videoinstallation ”Seven Intellectuals in bamboo forest” väcker eftertanke. Filmer som är utspridda i Arsenale är skickligt filmade i svartvitt och påminner stundvis om Bergmans emotionellt laddade scener i ”Persona”. Videoinstallationen ”Proyecto para un memorial” av Oscar Muños är en av mina favoriter i denna biennal. Muños målar porträtt med vatten av försvunna personer på sten. När solen får vattnet att dunsta bort bleknar porträtten bort och han får börja från början. Flyktigheten i verket är dess styrka som revolterar mot monumentets syfte att alltid finnas kvar.

Årets biennal som om några veckor stänger sina portar avslutar ett av de mest intensiva konstår på länge i Europa. 2007 har kretsat runt ”the Grand Tour”; Documenta 12, Skulptur projekte Münster, Venedigbiennalen och Art 38 Basel. Anammandet av ett samarbete som döpts till Grand Tour speglar samtidskonstens övergång till att bli allt mer ”mainstream”. Aldrig tidigare har det skrivits så mycket om biennaler i allt från lokaltidningar till i de stora dagstidningarna. Konstkritiker har under den senaste tiden upprörts av vad de ser som en tillbakagång i konstutvecklingen. Är det kanske så att vi som anser oss tillhöra de insatta är rädda för att vi håller på att bli just ”mainstream”.

The Art of Lee Miller – Victoria & Albert Museum, London 15 sept – 6 jan 2008

Porträtt av Lee Miller

Lee Miller är en av det tidiga 1900-talets mest intressanta fotografer som arbetade som krigskorrespondent, fotograf och toppmodell. I år firar V&A Millers 100 år jubileum med en stor utställning med vissa verk som inte tidigare visats. Som ofta är fallet med utställningar på V&A är kvalitén mycket hög och informativ. I kronologisk ordning får man följa Millers utveckling från fotomodell åt Vogue till hennes reportage från krigets Europa. Millers foton är dramatiska och ofta är ljussättningen caravaggesque.

Millers första läromästare, älskare och så småningom kollega var surrealistfotografen Man Ray som hade Miller som sin musa. Millers ”Nude bent forward” påminner om Rays ”Le violon d’Ingres” från 1924 men i hennes foto har kvinnokroppen förvandlats till något skulpturalt. Miller skulle under större delen av sitt yrkesverksamma liv präglas av surrealisterna. I utställningen finns flera porträtt som Miller har tagit på samtida storheter så som Dalì, Picasso och Charlie Chaplin. År 1931 medverkar hon i Jean Cocteaus film ”Le Sang d’un Poète” där hennes fångande yttre och inre styrka lyser fram i de konstnärliga filmsekvenserna som visas. Det vilar en tidlöshet över hennes kyligt klassiska drag som i vissa av porträtten får henne att framstå som en grekisk staty.

I utställningen finns även prov på Millers mer abstrakta fotografier av delar av möbler fotade från ovanliga vinklar. På 30-talet sätter Miller upp sin egen studio i New York där hon börjar umgås med den enstöringen och konstnären, Joseph Cornell. Cornell kom att bli känd för sina boxar som han fyllde med olika objekt med ett ofta klaustrofobiskt resultat. Miller lyckas på ett fenomenalt sätt att fånga konstnärens personlighet i en serie av porträtt. Några av de vackraste fotografierna i utställningen kommer från fotografens vistelse i Cairo under hennes äktenskap med Aziz Eloui Bey. Fotografierna från denna period visas här för första gången och är unika i sitt utförande. Istället för att endast fota de klassiska turistmotiven koncentrerar Miller sig på detaljer och udda platser. Hon var även påverkad av Le Corbusiers modernistiska syn på arkitektur. Resultatet är fotografier av vad som ibland påminner om surrealistmålningar och ibland abstrakta byggnadskroppar. ”Portrait of Space” är ett fantasiskt foto som om den varit målad skulle kunna identifieras som en Dalì.

Miller kom under andra världskriget överge det rent konstnärliga fotograferandet och bli krigskorrespondent åt Vogue. Denna del av utställningen visar Millers förmåga att fånga ögonblicksbilder med otrolig precision. I ett foto ser man en tysk SS vakt ligga död precis under vattenytan, kompositionen är lika dramatisk som pre-raphaeliten Millais målning av Ofelia flytandes i vassen. I ett annat foto har hon fångat dottern till Leipzigs borgmästare som tagit sitt liv i en soffa. Ljuset som faller över kroppen i kombination med det brutala motivet ger associationer till Caravaggio.

Utställningen avslutas med ett abstrakt porträtt av Miller målat av den gode vännen Picasso. Detta är en mycket välgjord utställning och som vanligt sätter V&A en standard som andra museer bör följa.

Beijer Arts

Documenta 12 – Kassel 16/06-23/09 2007

"The Splendour of Myself”, Zofia Kuliks

Documenta 12 i Kassel är tillsammans med Sculpture Projects Muenster 07, Venedigbiennalen samt biennalen i Istanbul årets viktigaste internationella konsthändelser. Documenta organiseras vart femte år i Kassel där den påbörjades i spåren efter andra världskriget. Ledmotiven i årets Documenta som är den tolfte i ordningen är frågorna ”is modernity our antiquity?”, ”what is bare life?” och ”What is to be done?”. Årets upplaga har realiserats under ledning av Roger M. Buergel tillsammans med hans hustru Ruth Noack som utsetts till curator. Summerar man Documenta 12 verkar de kommande fem årens samtidskonst kretsa runt det konstnärliga hantverkets återkomst (framförallt måleriet), teknologisk utveckling och en utveckling av videokonsten mot en mer dokumentär och genomarbetad stil än vad som varit trenden under de senaste åren.

Kritiken mot Documenta 12 har varit svidande från en nästan enig kritikerkår. Jag motsätter mig denna kritik och likaså tidigare nämnda grupps upphöjelse av Okwui Enwezors Documenta 11. Documenta 11 var utomordentligt välorganiserad med en jämn representation av konstnärer från olika delar av världen. Särskilt konstnärer från Afrika fick 2002 stort utrymme vilket kom att bereda vägen för de senaste årens uppväckta intresse för olika afrikanska länders samtidskonst. Senast visade Moderna Museet i Stockholm utställningen ”Africa Remix” och i årets Venedigbiennal har Afrika fått en egen paviljong. Nackdelen med Documeta 11 var att den var svårtillgänglig och tämligen elitistisk (utställningskatalogen var uppdelad i två volymer stora som telefonkataloger) samt att utställningsarkitekturen var avskalad och fientlig. Documenta 12 är framförallt ahistorical och lyckas väl med att skapa en intressant länk mellan det borgerliga och det revolutionära. Utställningsarkitekturen påminner om den man ser i utställningar för äldre bildkonst med effektfull belysning och väggar målade i bland annat blått, rött och grönt. 1800-talets salonger som plats för konstkonfrontationer har här ersatt de nu traditionella och konservativa vitmålade industrilokalerna med gråa betonggolv och halogenbelysning.

Ai Weiweis performance ”Fairy tale” som består av 1001 restaurerade trästolar från Quing dynastin utspridda gruppvis runtom Documenta. Kvintessensen av Weiweis perfomance är olika vägar som kunskap överförs på. Grupperna av stolar får i de olika utställningslokalerna funktionen av ”salonger” där besökare sätter sig ned för att diskutera den omgivande konsten med vänner, familj och främlingar.

Nyckeln till Documenta finner man i den delen av utställningen som är förlaggd till Schloss Wilhelmshöhe högt ovanför Kassels modernistiska stadskärna omgiven av ett vackert parklandskap. Integrerad i Kassels samling av äldre bildkonst vilken inkluderar verk av Hals, Rembrandt och Rubens finner man insmygna verk av konstnärer som Katsushika Hokusaki, minimalistiska verk uppbyggda av band i olika färger av Charlotte Posenenske från 60-talet samt installationen ”Emotional Library” av Shooshie Sulaiman” från 2007. Besökaren tvingas i konfrontation med den äldre bildkonsten när denne skannar väggarna på jakt efter ”Documenta”. Den polska konstnären Zofia Kuliks fotomontage ”The Splendour of Myself” smälter väl in bland mästarna från den den nederländska guldåldern (1600-talet). Likt en barockdrottning tronar Kulik i verket omgiven av attribut som relaterar till det manliga och kvinnliga könet. Som ofta i Kuliks konst finns det ett underliggande feministiskt budskap vilket återkommer i de andra verk av Kuliks som finns utspridda på Documentas olika utställningslokaler. Kuliks konst påminner om Gilbert & George som är kända för sina fotomontage i stor skala.

Museum Fridericianum är som vanligt den centrala utställningslokalen i Documenta och erbjuder en spännande kombination av måleri, installationer och videokonst. Hu Xiaoyuans broderier på vitt tyg av valda kvinnliga kroppsdelar påminde om en sekvens ur Salman Rushdies ”Midnattsbarn”. I nämnda bok får en uppvaktande man se en vald del av sin blivande hustru genom ett hål i ett vitt lakan vid varje besök. Iole de Freitas installation i stål och plexiglas tar upp en hel sal och fortsätter utanför byggnaden. Den smäckra konstruktionen påminner om ett böljande hav och skapar rörelse i salen. Harun Farockis videoinstallation ”Deep Play” följer en fotbollsmatch med olika digitala effekter.

Neue Gallerie påminner om Museum Fridericianum om inte något än dovare och dramatisk inramning. Documenta-Halle skulle kunna beskrivas som ett slags samtidskonstsnöjesfält med helt olika slags konst utplacerade i en knallblå hall med en enorm persisk matta från 1800-talet med ett trädgårdstema. Aue-pavillon är den del av Documenta som kändes spretigast och påminde som en dåligt planerad mässa. Desto längre in man kommer i paviljongen desto tätare hänger verken och det blir allt svårare att orientera sig. Au-pavillon är inspirerad av den trädgårdsmässa som hölls samtidigt som den första Documenta vilket förklarar varför den ser ut som ett växthus. Precis som ett växthus stiger temperaturen snabbt och jag kan tänka mig att det måste varit olidligt under sommarmånaderna.

Min slutsats av Documenta 12 är att den känns mer öppen och lättillgänglig jämfört med tidigare Documenta. Den dramatiska ”1800-talsinramningen” kändes som en efterlängtad brytning med den förhärskande modernismen och förkärleken till betong och vitt. Måleriet och hantverket är tillbaka men i en ny tappning. Konsten tycks idag tala ett tydligare språk än på länge. Lärdomen från Documenta 12 skulle kunna tolkas vara en medvetenhet om det förgågna samtidigt som man har ögonen riktade mot framtiden.

Cecilia Brandt - Beijer Arts Gallery

Partitur 1 av Cecilia Brandt (© Cecilia Brandt)

Immaterial matters med konstnären Cecilia Brandt är årets första höstutställning på Beijer Arts Gallery.

Cecilia Brandt har länge haft en nära relation till Italien. Likt åtskilliga andra konstnärer så som Turner, Zorn och Tancredi har Venedig kommit att märka henne för livet. Staden vars hus reser sig ur vattenytan för att då och då delvis försvinna under den likt en undergångens Atlantis. Venedig är lika vacker som den är skör och det är dess flyktighet som skapar besatthet. Denna skörhet avspeglas i Brandts måleri och för tankarna till den sinnesstämning som infaller när man vandrar om natten bland Venedigs gränder. Brandts relation till Rom är mer på ett imaginärt plan men likaväl skönjbar i hennes konst. Rom är en stad som är byggd i åtskilliga lager över tusentals år. Vissa lager är helt borttvättade medan andra är nästintill intakta. Tillsammans bildar alla dessa lager en komplex enhet vilket påminner om den skapandeprocess som karakterisera Brandts konstnärskap.

Brandt är en konstnär vars konst berör och väcker tankar. Istället för att skrika ut sitt budskap viskar den ut detta på ett subtilt sätt. Likt renässansens och barockens konstnärer applicerar hon lager på lager med färg på duken vilken ger den en transparens likt en vattenyta. Färglagren blir till årsringarna på ett träd där varje lager representerar ett visst känslotillstånd. Ibland skrubbar hon bort delar av ett färglager med tvål vilket skulle kunna tolkas som en slags själslig reningsprocess. Konstnären understryker att hon trots användningen av lager på lager med färg inte tycker om alltför mycket materia. Vissa av hennes målningar skulle kunna beskrivas som en slags nordisk version av det colourfield måleri som karakteriserat den amerikanske konstnären Mark Rothko. Den geometriska formen har en central roll i Brandts måleri och återkommer frekvent i hennes motiv som kan associeras till platser, tillstånd och hennes personliga upplevelser.

Brandt arbetar i olja och tempera som hon blandar med blekt bivax upplöst i terpentin samt med foto.

Besök utställningen

Imagine Action - Lisson Gallery, London

Luca Frei's träd

Lisson Gallery är ett av Londons ledande gallerier specialiserad på kritisk och konceptuell konst. Galleriet är ett tempel för förespråkare av den vita kuben. Kyligt vita väggar kombineras med lika kyligt grå betonggolv. Imagine Action är uppdelad mellan galleriets två lokaler som ligger på samma gata i närheten av Edgware road. Utställningen är lika sparsmakad som konsten, ett suprematistiskt formspråk kombineras med post-Kelly minimalism.

Imagine Action är en grupputställning som utforskar utrymmet mellan individen och den sociala sfären. Urvalet av konstnärer är fokuserat på en ung generation av internationella konceptualister. Huvudverket i utställningen är Luca Freis träd omgivet av olikfärgade bänkar. Varje bänks färg överrensstämmer med färgen på en av de prismor i plexiglas som hänger i trädet. Frei reflekterar över det offentliga platsen, social organisering samt förgågna och framtida utopiska idèer. Andra frågor som behandlas i utställningen kretsar runt estetik och form.

Freis träd är en av höjdpunkterna i en annars relativt avslagen utställning. Trädet är placerat i en kubisk sal med stora fönster mot gatan. Vad säger Freis träd om det offentliga rummet? Är det offentliga rummet kanske en fiktiv idè, en utopi? Gareth Jones skorstensformade skulptur i tegel känns lika intetsägande som Henriette Heises projektion A Room of Ones's Own. Ricardo Basbaums blå fondvägg med diagram där orden me och you sammankopplas med pilar är tankeväckande. Florian Pumhösls Modernology serie känns som en dekonstruerad version av Mondrian. Haegue Yangs Whatever Beings består av vitmålade kvadrater och rektanglar i trä som alla har olika format och lutning. Yangs strama verk bär spår av suprematister så som Malevich.

Imagine Action tillhör inte de bästa utställningar som Lisson Gallery organiserat, framför allt saknas det en edge. De pedagogiska elementen i utställningen är undermåliga och verken saknar etiketter och informationsbladen finns på andra våningen vilket gör att man initialt famlar runt i blindo. Utställningen kan framförallt tänkas uppskattas av ortodoxa minimalister.

Konstnärer: Ricardo Basbaum, Luca Frei, Melanie Gilligan, Dan Graham, Henriette Heise, Judith Hopf, Gareth Jones, Runo Lagomarsino, John Latham, Otolith Group, Falke Pisano, Josephine Pryde, Florian Pumhösl, Pia Rönicke, Althea Thauberger, Haegue Yang.

Utställningen fortgår fram till och med den 22/09/2007.

Lisson Gallery
52-54 Bell Street
London
NW1 5DA
&
29 Bell Street
London
NW1 5BY

www.beijerarts.com

Beijer Arts - Konst & Kultur i Rom

Italien har lockat författare, konstnärer och poeter i tusentals år. På denna begränsade yta samsas grekiska tempel, romerska arenor, gotiska katedraler med Michelangelos David, Leonardo da Vincis Sista Nattvarden och Renzo Pianos postmoderna arkitektur. Förutom konst och arkitektur är även landet matens, vinets och designens förlovade land, kort sagt essensen av "la dolce vita". Italien skulle enklast kunna summeras med att vara den västerländska estetikens vagga.

Beijer Arts utformar kurser och vandringar för att hjälpa dig att utforska några av de mest spektakulära framsteg som gjorts inom italiensk konst och arkitektur sedan antiken; inte minst verk av stora konstnärer och arkitekter som Michelangelo, Bernini, Caravaggio, Rafael och Carracci. Delar av kurserna kommer att ges i form av lektioner i en sal. Huvuddelen av tiden kommer vi dock, väl förberedda, tillbringa framför konstverken på museer, i kyrkor och palats. Vi vänder oss till nybörjare inom området likaväl som den mer bevandrade som vill fördjupa sig inom ett specifikt område. Våra konsthistoriska vandringar leds av konsthistoriker och arkeologer som vägleder er till Roms dolda konstskatter. Vid sidan av de konsthistoriska studierna och vandringarna organiserar vi även tilläggsaktiviteter så som opera- och teaterbesök och vinkurser. Givetvis kan vi även erbjuda våra kursdeltagare en bokningsservice för restaurangbesök.

www.beijerarts.com