"The Splendour of Myself”, Zofia KuliksDocumenta 12 i Kassel är tillsammans med Sculpture Projects Muenster 07, Venedigbiennalen samt biennalen i Istanbul årets viktigaste internationella konsthändelser. Documenta organiseras vart femte år i Kassel där den påbörjades i spåren efter andra världskriget. Ledmotiven i årets Documenta som är den tolfte i ordningen är frågorna ”is modernity our antiquity?”, ”what is bare life?” och ”What is to be done?”. Årets upplaga har realiserats under ledning av Roger M. Buergel tillsammans med hans hustru Ruth Noack som utsetts till curator. Summerar man Documenta 12 verkar de kommande fem årens samtidskonst kretsa runt det konstnärliga hantverkets återkomst (framförallt måleriet), teknologisk utveckling och en utveckling av videokonsten mot en mer dokumentär och genomarbetad stil än vad som varit trenden under de senaste åren.
Kritiken mot Documenta 12 har varit svidande från en nästan enig kritikerkår. Jag motsätter mig denna kritik och likaså tidigare nämnda grupps upphöjelse av Okwui Enwezors Documenta 11. Documenta 11 var utomordentligt välorganiserad med en jämn representation av konstnärer från olika delar av världen. Särskilt konstnärer från Afrika fick 2002 stort utrymme vilket kom att bereda vägen för de senaste årens uppväckta intresse för olika afrikanska länders samtidskonst. Senast visade Moderna Museet i Stockholm utställningen ”Africa Remix” och i årets Venedigbiennal har Afrika fått en egen paviljong. Nackdelen med Documeta 11 var att den var svårtillgänglig och tämligen elitistisk (utställningskatalogen var uppdelad i två volymer stora som telefonkataloger) samt att utställningsarkitekturen var avskalad och fientlig. Documenta 12 är framförallt ahistorical och lyckas väl med att skapa en intressant länk mellan det borgerliga och det revolutionära. Utställningsarkitekturen påminner om den man ser i utställningar för äldre bildkonst med effektfull belysning och väggar målade i bland annat blått, rött och grönt. 1800-talets salonger som plats för konstkonfrontationer har här ersatt de nu traditionella och konservativa vitmålade industrilokalerna med gråa betonggolv och halogenbelysning.
Ai Weiweis performance ”Fairy tale” som består av 1001 restaurerade trästolar från Quing dynastin utspridda gruppvis runtom Documenta. Kvintessensen av Weiweis perfomance är olika vägar som kunskap överförs på. Grupperna av stolar får i de olika utställningslokalerna funktionen av ”salonger” där besökare sätter sig ned för att diskutera den omgivande konsten med vänner, familj och främlingar.
Nyckeln till Documenta finner man i den delen av utställningen som är förlaggd till Schloss Wilhelmshöhe högt ovanför Kassels modernistiska stadskärna omgiven av ett vackert parklandskap. Integrerad i Kassels samling av äldre bildkonst vilken inkluderar verk av Hals, Rembrandt och Rubens finner man insmygna verk av konstnärer som Katsushika Hokusaki, minimalistiska verk uppbyggda av band i olika färger av Charlotte Posenenske från 60-talet samt installationen ”Emotional Library” av Shooshie Sulaiman” från 2007. Besökaren tvingas i konfrontation med den äldre bildkonsten när denne skannar väggarna på jakt efter ”Documenta”. Den polska konstnären Zofia Kuliks fotomontage ”The Splendour of Myself” smälter väl in bland mästarna från den den nederländska guldåldern (1600-talet). Likt en barockdrottning tronar Kulik i verket omgiven av attribut som relaterar till det manliga och kvinnliga könet. Som ofta i Kuliks konst finns det ett underliggande feministiskt budskap vilket återkommer i de andra verk av Kuliks som finns utspridda på Documentas olika utställningslokaler. Kuliks konst påminner om Gilbert & George som är kända för sina fotomontage i stor skala.
Museum Fridericianum är som vanligt den centrala utställningslokalen i Documenta och erbjuder en spännande kombination av måleri, installationer och videokonst. Hu Xiaoyuans broderier på vitt tyg av valda kvinnliga kroppsdelar påminde om en sekvens ur Salman Rushdies ”Midnattsbarn”. I nämnda bok får en uppvaktande man se en vald del av sin blivande hustru genom ett hål i ett vitt lakan vid varje besök. Iole de Freitas installation i stål och plexiglas tar upp en hel sal och fortsätter utanför byggnaden. Den smäckra konstruktionen påminner om ett böljande hav och skapar rörelse i salen. Harun Farockis videoinstallation ”Deep Play” följer en fotbollsmatch med olika digitala effekter.
Neue Gallerie påminner om Museum Fridericianum om inte något än dovare och dramatisk inramning. Documenta-Halle skulle kunna beskrivas som ett slags samtidskonstsnöjesfält med helt olika slags konst utplacerade i en knallblå hall med en enorm persisk matta från 1800-talet med ett trädgårdstema. Aue-pavillon är den del av Documenta som kändes spretigast och påminde som en dåligt planerad mässa. Desto längre in man kommer i paviljongen desto tätare hänger verken och det blir allt svårare att orientera sig. Au-pavillon är inspirerad av den trädgårdsmässa som hölls samtidigt som den första Documenta vilket förklarar varför den ser ut som ett växthus. Precis som ett växthus stiger temperaturen snabbt och jag kan tänka mig att det måste varit olidligt under sommarmånaderna.
Min slutsats av Documenta 12 är att den känns mer öppen och lättillgänglig jämfört med tidigare Documenta. Den dramatiska ”1800-talsinramningen” kändes som en efterlängtad brytning med den förhärskande modernismen och förkärleken till betong och vitt. Måleriet och hantverket är tillbaka men i en ny tappning. Konsten tycks idag tala ett tydligare språk än på länge. Lärdomen från Documenta 12 skulle kunna tolkas vara en medvetenhet om det förgågna samtidigt som man har ögonen riktade mot framtiden.
